Utbytet börjar nu!

Väckning klockan tre på mitt livs störtsa dag hittills. Med nästan fyra timmars ytlig sömn var jag beredd. Nerverna har inte ännu hunnit komma in, vilket förvånar mig stort, för jag brukar oftast va den nervösaste inför den minsta lilla sak.

Efter en tre timmar lång bilresa med mamma och pappa som sälskap var vi framme på Helsingfors flygfält. Först nu slog det mig: Detta är nu verklighet! Det är nu som jag ska säga farväl till allt jag har, och börja om i ett nytt och obekant liv. Min kropp verkar dock försöka ignorera hela utbytet då jag inte känner den minsta nervöshet än.

Sammanlagt var vi tre töser som skulle spendera livets största år i Österrike. Jag är faktist mycket glad att jag inte var tvungen att resa ensam, för att jag plus flyg passar inte ihop. Dock är jag ju delvis på utbyte för att lära mig självständigt ta hand om mig själv, men jag kan inte själv heller sätta fingret på vad som skrämmer mig så mycket. Stöket på flygplatsen är kanske det jag mest ogillar.

Efter att vi checkat in våra kassar var det dags att säga hejdå till våra käraste. Hade tänkt att ingen skulle kunna ta med sig över tyngdbegränsningen på kappsäcken som är 23 kilogram, tills jag själv satts i situtationen att packa ner allt jag behöver under ett års tid. Min gredelina kass vägde 23,2 kilogram, men den snälla tanten vid disken lät mig smita undan denna gång.

Utan några tårar skilljdes mina föräldrars och min väg åt, och innan jag hann märka något så hade mitt utbyte börjat. Jag har faktist varit mycket lugn över mitt utbyte. Började packa några dagar innan utbytet, har inte känns av några nerver alls, och jag har lugnt kramat mina nära och kära farväl, utan tårar eller destumer drama. Detta är så inte jag! Jag brukar gråta till böcker, till filmer, alltid!

I flyget satt jag mellan två främlingar i lite på två timmars tid. Detta störde mig inte destu mer, jag lyckades roa mig själv med att lyssna på musik, läsa och skriva på detta inlägg. Dock var jag tröttare än någonsin, men jag ville inte sova i flyget med tanke på att dessa främlingar på båda sidorna om mig inte helt enkelt behöver se mig då jag sover.

Drygt två timmar senare var vi framme på flygfältet i Wien där våra familjer och STS's crew väntade på oss med iver. Med min familj som består av fyra barn plus föräldrar körde vi hela 60 kilometer västerut från Wien till en liten stad vid namet Ollersbach. Tro det eller inte, men under de nästa tio månaderna kommer jag bo i ett slott! Som en intresserad amatörfotograf är detta rena drömmen. Dessutom är detta slott en verklig djurpark med flertal hästar, grisar, gåsar, katter, hundra, papegojor och kaniner.

Framme i mitt nya hem började jag packa upp mina kassar och grejer, medan vi med mina hostsyskon försökte klumpigt få igång en någonlunda konversation. Språkmuren är ju då ett hinder för mig här i Österrike.

Det kan bero på att jag hade sovit endast 3,5 timmar inatt, eller att jag hade väckning klockan 03:00 imorse, eller att det ända jag hade ätit var två smörgåsar idag, men på eftermiddagen bröt jag ned. Det slog mig att jag är faktist fast här i ett land jag inte känner till med endast främmande människor och framför allt ett språk jag inte uppfattar något av. Ensam i min säng lät jag tårarna rinna en skvätt tills jag hade samlat mig och lugnat ner mig. Man måste uppleva det för att förstå det, inga ord kan beskriva den känslan. Och det är ju lätt för vänner att säga att jag är här och lära mig och ingen förväntar sig att jag ska kunna något, men ingen förstår exakt hur tungt det här är!

På kvällen fick jag ensam i lugn och ro uppleva deras trädgård som är det vackraste jag vet! Ska även publicer dessa bilder under tidens lopp här på bloggen, so stay tuned! Hann även cruisa en stund på min cruiser innan det blev mörkt.

Missuppfatta mig nu inte, trots drama var detta endå en höjdpunkt i mitt liv, och jag gillar mitt liv här. Mitt år kommer att va toppen, och det kommer ni att få följa dag för dag här på min blogg under de kommande tio månderna.

 

 

Heippa rakas pimpula
On ihan ihmeellistä seurata näin blogin välityksellä eläämääsi siellä. Olemme mufan kanssa täysin sydämin mukanasi, ja toivomme, että vuodesta siellä todella muodostuisi ykei elämäsi huippukohta uusin kokemuksin. Mufa on tämän viikon Kuusamossa miesporukassa kalastamassa ja asuvat sieltä vuokraamassaan mökissä kun sitä omaa ei enää meillä ole. Saalista on kuulemma tullut kehnosti, mutta tuskin se nyt pääasia onkaan. Siispä hyvää jatkoa Sinulle ja uudelle perheellesi ! Mummi