1. Bli vig. Har nu tänjt de senaste veckorna varje dag, och jag tänjer till och med just nu! Som dansare är det en stor fördel att ha bra fysisk vighet, som just nu är ett bristande delmoment i min dansteknik. Nog för att jag inte är styv som trä, men man kan ju alltid förbättra.

2. Komma från gymnasie med bra vitsord. Jag kunde säkert vara bättre i skolan om jag skulle satsa mera. Dock vet jag inte exakt i vilket ställe jag i mitt schema skulle pressa in det, för jag är mycket, mycket upptagen med handbollsträningar och danslektioner. Dessutom är jag mycket kritisk på mig själv, och blir oftast besviken om jag får sämre än 9 i ett prov.

3. Läsa alla Nicholas Sparks böcker! Jag är en fan av honom och hans böcker, och äger flera av dem. Läser dessa böcker helst på engelska, typ för att det är originalspråket...eller inte vet jag, men jag läser helst på engelska...

4. Träffa Nicholas Sparks. Jag är ingen "book-worm" direkt, men jag älskar dock Sparks' böcker! Jag skulle mycket gärna vilja träffa denna trettoförsta december födda herre man från Nebraska, och tacka honom för alla de underbara lässtunder som han bjudit på. 

5. Grunda en familj. Detta är kanske inte så aktiuellt ännu, men det skulle kännas konstigt att bara leva ett liv utan någon partner eller efterföljare. Vid denna ålder känner jag mig aningen paranoid då jag redan är sexton år gammal och inte ännu varigt på en ända dejt som skulle kunna räknas...

6. Skaffa mig ett arbete som jag trivs med och som man får bra med pengar av. Jo, jag vet att det låter aningen hemskt med "ett yrke som man tjänar bra på", men jag är en så bortskämd råtta att jag inte skulle vilja leva ett liv på endast några slantar. Just nu är min yrkesdröm att jag skulle arbeta på dagarna som radioröst (helst på radiokanalen X3M), och på kvällarna besöka dansstudion och arbeta som danslärare. Denna är kanske ganska orealistisk, men som dagt är detta min yrkesdröm

Troligen har ni alla på hjärnan de där vanliga svaren på denna utmaning redan, och jag måste säga att jag inte undviker från detta. Det finns tre ting som jag har på hjärtat som jag nästan inte kan överleva utan.

1. Mobilen. Mina egna lillla iPhone 4s är allid med mig vart än jag går! Jag gillar att pryda den med fina skal, och äger just nu fyra stycken skal som jag turas om att klä min telefon med. Känns på något sätt som att mobilen vore naken utan det där lilla fyrkantiga skalet. Utan min mobil känns det på något vis konstigt, men inte så obehagligt att man skulle ännu kunna kalla detta för nomofobi

2. Läppfett. Jag kan inte tåla torra läppar, som jag dessutom ofta brukar ha. Därmed brukar jag alltid se till att ha en burk läppfett i bakfickan för säkerhelts skull.

3. KLÄDER! Detta är vell en självklarhet, men på grund av min brist på kreativitet så är detta det bästa jag kom på.

 

 

Fick en trevlig och lurig tanke här om dagen. Jag lade speciellt märke till en speciell liten figur som gick förbi mig på gatan här för en vecka eller så sedan. Det var då som det slog mig, som en blixt från den klara himlen. En dalmatin skulle jag här någon dag vilja ha! Just nu för stunden känner jag inget behov av ett husdjur, mest för att varken jag eller någon annan i vår familj har tid att sköta om denna lilla vän. Om vi hade denna tid så skulle det ju alltid vara trevligt med en ny kompis mellan våra fyra väggar. Därmed ska jag börja fundera på denna fråga först efter att jag gått ut gymnasiet och så. Men vem vet, kanske slår lyckan rätt och jag lyckas slippa till en utbytesfamilj med en dalmatin. Chansen är nog en av 10 000 ungefär, men alltid kan man ju hoppas, önska och drömma...

Det är otroligt hur ni hållit statistiken för min blogg ganska så högt trots mitt oaktiva bloggande under senaste veckan. Såhär på sportlovet är mamma i Österrike på semester, och då har jag varit tvungen att bo hos mina morföräldrar. Rymde dock till Emmis stuga efter tre dagar (okej, inte bokstavligen "rymde", men for därifrån). På ingen dera av dessa har jag haft chans att blogga, och jag måste erkänna att det kändes bra med en  pytte liten paus. Nu har jag liksom ny energi , som att jag på något sätt blivit fulladdad.

Idag kom jag hem från Emmis stuga, för att det var 3ning idag på eftermiddagen. Dock blev det inte av, för vi var för få som var på väg. Därmed for jag istället till butiken, köpte en mango och en platta mjölkchoklad, for hem, smälte plattan och njöt av spotify + chokladfondue.

Gick nyss igenon min mapp här på datorn vid namnet "Quotes". Av alla dessa var det svårt att välja en som skulle överskrida de andra, så jag lät slumpen bestämma, och detta blev resultatet. 

Denna bild hittade jag slutligen där från mina gömmor, och måste säga att jag hade redan helt glömt bort att den existerade. Dock är den ännu också lika bra som då förra året då jag hittade den från weheartit.

Denna quote är så sann, och får en och tänka över saker, och hur de ändrat riktning. Personligen tycker jag att jag inte ändrat så mycket, men då man riktigt tänker efter så har jag nog faktist gjort det. I "Day 14: A picture of you last year - how have you changed" ska jag berätta mer om denna förändring...

Största delen är rädda för höga platser eller spindlar, men ingen dera av dessa föder några räddslo-vibbar inom mig. Det är dock bevisat att varenda en av oss är rädd för något, men vissa vill bara kanske inte erkänna detta.

Min rädsla känns det som att jag möter varje dag, och står framför mig och hindrar mig från att göra saker jag faktist skulle vilja göra. Jag är nämligen rädd för att misslyckas eller göra bort mig. Det vill väl ingen göra. För mig personligen stör detta speciellt i skolan, då timmaktivitet har en viktig del i kursbedömningen. Då läraren frågar något, så vet jag ofta svaret, men för att jag är osäker och tänker att det kan ju vara fel, så låter jag bli att markera. Då får någon annan svara, och jag kommer oftast fram till att jag borde ha markerat, för det jag tänkte på var rätt.

Man borde ju aldrig bry sig om vad andra tänker och tycker om en, men detta gör jag...alltid. Om man svarar fel på lektionen, så får ju alla andra en bild av att man är oklok och dum, fast verkligheten ju egentligen är att ingen bryr sig. Nu när man tänker på saken så är ju "att svara fel på lektionen" inget allvarligt, och man borde inte låta andra förhindra en från bra skolresultat, men jag är en sån mes att jag inte ids ta risken. Okej, nu ska jag lova er en grej, imorgon ska jag markera minst tio gånger under mina åtta timmar i skolan, punkt slut!

 

För att jag redan så ofta skrivit om Emmi, min allra käraste vän, så tänkte jag idag skriva om någon ni inte ännu kände. Han är en pålitlig vän som följer med mig nästan vart jag än far. Kalla mig barnslig om ni vill, men jag pratar om mitt egna lilla mjukisdjur Koira. Som jag tidigare berättat här på bloggen så är jag tvåspråkig, och "koira" betyder hund på finska, så som ni säkert gissar så är Koira en hund. Jag vet att jag var otroligt kreativ i mina unga dagar, I know, I know....

Vissa av er har säkert redan kommit över dagarna då man sover med en teddybjörn i famnen, men Koira är ju ingen björn, har är en hund, så detta borde vara acceptabelt. Som sagt sover jag med honom under armen varje natt, och detta kan låta konstigt, men jag får faktist inte sömn utan honom. Här kom min lilla barnsliga sida fram, så jag antar att ni nu känner mig ett steg bättre...

Jag överdriver inte då jag säger att detta troligen var mitt livs sämsta dag. Veckan tidigare hade vi prov-vecka, och idag fick vi ut proven. Dessa prov gick alla dåligt, och jag spenderade hela matrasten gråtandes i toaletten. Skolan är ju allt i allt, och nu känns det som att jag vore i ett mörkt djupt hål av misslyckande. Blev inte underkänd i något, men i matematikprovet fick jag fem, som är ganska nära. Värst av allt är att de som fått underkännt får ta provet på omtagning, men man får inte förbättra innan nån gång på sommaren, så det är alltså ingen vits i att ta hela detta prov om. Om jag skulle börja förklara historien bakom varför alla dessa prov var besvikande skulle detta inlägg bli alldeles för långt, så ni får nöja er med detta. Det värsta är att jag gjorde mitt bästa, och det var ändå inte tillräckligt.

Just nu mår jag så dåligt som man möjligen bara kan tänka sig. Vet ni känslan då man gråter så mycket att man blir yr och spysjuk? Ja, det är så som det kändes för mig i toaletten idag. Borde idag ha danstimme, och det kan vara helt bra att sätta tankarna på något trevligare emellanåt. Dock skulle jag inte alls orka. Jag skulle bara vilja ligga i sängen och dö av sorg, och drunkna i mina tårar. 

 På finska televisionen rullar på en serie som heter "Dance Moms". Till en början tyckte jag det var bara en massa drama då detta är amerikansk reality, men efter att jag sett första avsnittet blev jag hooked direkt! Jaa, förståss sker det lite drama och skrikande, men man får även se en massa fin dans av såpass unga dansare och avsnitten slutar alltid i en clifhanger.

Åt er som inte vet vad jag talar om så är det ett program om ett dussin flickor i en dansskola, och deras danslärare Abby Lee Miller är en världskänd koregraf och lärare, och hon bokstavligen producerar stjärnor. Dock är hon mycket sträng, och allting måste alltid vara som hon vill det ha. Dessa dansstuderandes mammor får alltid vara i ett skillt rum ovanför dansstudion och kolla på då deras små dansar, och ofta så är det något som någon av dessa mammor far och klagar om, och BOOM, drama har fötts (som ni kanske märker så är jag otroligt dåligt på att förklara, men jag gjorde mitt bästa)

Detta är nuförtiden typ bland mina favoritprogram, och nuförtiden väntar jag på torsdagskvällar med iver och spänning. Dessutom blir man sådär trevligt motiverad om att dansa, tänja och motionera. Bara fyra dagar kvar!

Har under min lilla korta livstid varigt till flera ställen, och jag är en person som bara inte kan få för mycket resande, man kan aldrig bli trött på det! 

Jag har redan berättat detta på bloggen tidigare, men för att stärka ditt minne kan jag berätta det om. Förra sommaren var vi men mamma och bror till London. Gillade Stor-Britannien så mycket, och jag förstår varför Claudia vill flytta dit. Efter att varigt där blev jag också lite sugen på samma sak, men jag ser inte ett boende för mig i London i framtiden.

Vart jag just nu mest vill resa är Österrike! Här är än en gång en minnesförstärkning om att jag i august ska som utbyteselev dit, och kan inte vänt mera! Varje dag tänker jag på det, hur det ännu är ett halft år kvar tills mitt livs stora förändring. Väntar på det både ivrigt och nervöst. Jag vill ju förstås inte säga adjö till min familj och vänner, men det kommer att vara så roligt sen då jag kommer dit fram.