Utan tvekan, jag har det bästa handbollslaget man kan be om. Det sorgliga är, att vårt lag, Pif F-96, efter ungerfär åtta år och tunsentals träningstimmar, måste nu slås ned. De som vill fortsätta är tvungna att spela med damerna med en annan tränare och nytt allt. Jag far nästa säsong på utbyte, men hur det går för mitt handbollsspelande efter det är jag inte så säker om. 

Idag var det handbollens avslutning. Denna säsong hade vårt lag lyckats skrapa ihop två silvermedaljer i både Finlands mästarskap och Sjundeå cup som vi kom hem från igår.

Varje år på avslutningen delas ut "Årets kämpare" i varje Pif-lag, men iår delades även "Årets framgång" för den som har gjort de största framstegen. Förståss önskar man alltid att ens stora insatts skulle belönas, men jag ville inte vara högmodig om att jag skulle få något pris. Då stunden hade kommit då priserna för vårt lag skulle avslöjas slog mitt hjärta tusen gånger i sekunden och jag glömde totalt att andas. Det kändes som en evighet av spänning. Mitt nervösa väntade belönades då jag äntligen hörde mitt namn, och med ett stort och stolt leende gick jag fram och tog emot min lilla "pokal". Årets framgång gick slutligen till Sara, som faktist förtjänade det!

Tack flickor för alla dessa år, och jag kommer att sakna varenda en av er otroligt MASSOR!