Här i Österrike är dom himmelens intresserade av allt som har med Finland att göra från vad vi äter till hur språket är. Jag hade tidigare om veckan lovat min hostfamilj att jag skulle tillräda något finskt åt dem, fast efter förra hostfamiljen smaklösa makaronilåda var jag lite skeptisk över mina matlagningstalanger.
Sluteligen bestämde jag mig förr att laga bulla! Det kan ju inte gå allt för fel, och jag har rakt sagt lite saknat smaken av örfilar. Mamma har ju dessutom gjort det tusentals gånger och kan säkerligen hjälpa mig!
Därmed på torsdag eftermiddag efter skolan kom jag hem och efter en snabb skypesignal med mamma (då hon gav mig små råd och tips om vad man inte bör glömma och så) var köket helt i mina händer. Dessutom var jag ensam hemma, och jag viste att om detta hus nu går upp i eldlågor har jag ingen att hjälpa mig. Anyway, slutligen blev resultatet helt bra! Jag gjorde en plåt med bullar med smöröga och en med örfilar. Det enda problemet var att den första plåten blev för ljus och den andra för mörk i min åsikt. Min hostfamilj attackerade dock bullarna och de verkade inte bry sig det minsta. Stolt är man ju dessutom också!
Första snön!
2013-11-25, klockan 15:55:03
Lovade mamma som stått het om gröten att jag skulle uppdatera min blogg denna dag, så jag tänkte lätta hennes nerver och skriva lite om hur jag ha det här tusentals kilometer bortom.
Orsaken till att jag så sällan skriver nu för tiden är helt enkelt (a) att få kontakt med internet är inte det lättaste och (b) det finns helt enkelt inget att skriva om! Min vardag börjar likna helt vems som helst skolelevs vardag med lektioner, läxor och träningar alltid här och där.
Idag skedde något så lustigt då jag gick hem från skolan, för då jag gick genom stan just under ett dussin träd kunde jag känna att jag fick något smått och kallt på näsan, och jag trodde ju naturligtvis att det bara var något skräp från träden. Till min förvånad fortsatt detta okända trilla ner på mig, så av ren reflex kollade jag uppåt. Hade inte förväntat mig att på denna stund kom den första snön ner över Sankt Pölten, och jag kunde inte annat än småle för mig själv och hur fin denna stund var. Det är alltid något speciellt i den första snön, kan inte förklara riktit vad det är. För vissa är snön en plåga och för vissa en glädje, och jag skulle säga att jag är av den andra sorten, fast jag även har mina stunder då snön helt enkelt kunde bara söka sig någon annanatans.
Usch, jag är på iPaden och alla som känner mig vet att teknik och jag är som vatten och olja. Därmed får ni nöja er med detta bildlösa inlägg, förlåt förlåt förlåt! Ber även om ursäkt för att än en gång ni utsatts för att försöka tyda mina dåliga förklaringar, men jag gör mig bästa!
Nu ska jag på en tupplur och sen får vu se vad kvällen hämtar med sig. Tschüssi!
Söndagsaktivitet
2013-11-10, klockan 20:39:19
Hade inga planer för idag innan Susanne sade att de hade tänkt som aktivitet att det vore trevligt att fara och vandra till Rudolfshöh. Jag viste inte var detta befann sig eller ens vad detta exakt var, men det enda jag viste var att jag ville fara med...vad än det är.
Strax efter morgonmål var Susanne, Karl och Melanie som mitt sälskap i bilen påväg till detta okända Rudolfshöh. Då vi stannade bilen och började traska i evigheter upp för en backe, så fick jag rätt så snabbt reda på att detta är en rätt så stor kulle som vi skulle vandra upp till. Då vi andfådda och lättade hade nått vår destination - ett skjud uppe på toppen - belönade vi oss själva med Coca cola! Dessutom var vjuen uppifrån sååå ljuvlig! Efter att vi suttit en god tid uppe och beundrat vjuen var det dags att gå samma långa väg ner till bilen och åka en ännu längre väg hem. Hemma var jag så trött men ännu gladare över hur roligt jag haft! Detta var lite annarlunda från den normala vardagen, och detta veckoslut var en mycket lyckad en!
Lördagen den nionde november
2013-11-09, klockan 21:16:00
För detta datum hade vi redan en vecka sedan kommit överens med Lilli och Vicki att vi skulle till Wien och shoppa! Därmed träffades vi idag klockan tio på morgonen på Sankt Pölten tågstation, beredda att stiga på tåget mot öster. Det dröjde inte länge innan vi redan var framme, och vi var pigga och berädda att utforska vad Wien har att erbjuda på en sådan regnig och grå dag.
Vi gick igenom alla klädbutiker som verkade passande för oss, och detta var rätt så många. Vi fick även prova undergrounden i Wien då vi skulle till ett shoppingcentrum en bit från Mariahilferstraße där bland annat Hollisterbutiken befann sig, som jag såg fram emot. Efter dagen kom jag hem med en ny jacka, två nya beanies, ett par jeans, ett nytt skal för min telefon och ett par fötter mycket sjuka efter allt vandrande. Trots detta var jag nåt så otroligt nöjd för att jag hade haft en så lyckad dag där närmare allt gick bäst!
Vielen dank Lilli und Vicki für den schönsten Tag! Wir sind die beste Beanie trio - Kurrrbisch for the win!
Kollaget är delvis ett bevis på påståendet att vi hade rätt så roligt och var rätt så övertrötta i tåget påväg tillbaka hem på kvällen.
How german sounds compared to other languages
2013-11-04, klockan 22:30:46
Hittade ett trevligt litet filmklipp på youtube här om kvällen som verkligen roade min natthumor. Detta är då inget personligt mot det tyska språket, men kan ju inte annat än fnissa åt hur rätt denna video har. Jag är ju här i utbyte och lära mig tyska, och skulle ju aldrig ha gjort detta utbyte om inte för att jag verkligen vill lära mig tyska, så som sagt - detta är inget personligt mot det tyska språket!
En vecka i det obekanta
2013-11-04, klockan 22:17:56
Förra veckan var mitt bloggande relativt magert på grund av att jag var tvungen att bo hos en "Urlaubs-familie" här i Österrike. Min egen hostfamilj var ur stan för en vecka, och jag kunde inte bo ensam här i huset, så i stället fick jag lov att bo hos min kompis Theresa från min klass!
Från måndag till söndag var jag besatt i byn Neulengbach därifrån/dit vi varje dag for med tåg. Ough, just då jag trodde att jag slapp ifrån allt detta med tågångest då jag flyttade från Ollersbach till Sankt Pölten, men som tur hade jag alltid Theresa (och oftast även hennes lillebror Bernhard) med mig som moraliskt stöd. Vi hade så många roliga stunder då vi skattade tills vi fick magknip och det var som en en-vecka-lång-sleepover. Den veckan tog slut mycket tidigare än jag någonsin kunde tro.
På min sista kväll var vi på en Halloween fest för grannfolket, och jag var också välkommen. Där kom jag på en "inte så smart idé" (fast jag tyckte för stunden att det var mycket klokt) att byta passcoden på min telefon på grund av att alla här vet den och därmed har tillgång till min mobil. Å andra sidan kunde jag inte möjligen komma på något kreativt för stunden, så jag bad Theresa att byta min kod. Hon böt den, och då jag frågade henne vad koden som hon viskade den åt mig så dränkte allt bakgrundsmuller hennes viskande röst, och jag hade inte den minsta aningen om vad hon hade sagt. Då jag bad henne att säga den igen efter en stund, så var hon inte 100% säker mera, men sade att hon gärna skulle vilja prova. Hon stängde telefonen, satt den på igen, knäppte in en nummerkombination som min telefon informerade att var fel. Mitt hjärta föll till golvet då jag förstod att hon hade glömt koden hon hade ändrat till min telefon, och in fact har detta hänt en gång förr för mig, och då var jag tvungen att radera ALLT på min telefon för att återställa den. Jag har alla mina värdefulla anteckningar och utbytesbilder på min telefon som är för dyrbara att mista, men nu är det som är gjort gjort och det är inget vi kan göra åt saken att jag misst allt. Jag skyller dock inte Theresa för detta, hon är ännu en så så kär vän för mig och detta ändrar inte min bild av henne alls, det var bara en hel del små saker efter varann som ledde till ett fruktansvärt kaos.
Hur som helst är jag hemma nu, utan telefon dock, men detta får vi fixat så snabbt så, och för stunden ler livet. Ska försöka höra av mig oftare nu, men som sagt så hade jag ingen tillgång till dator i Neulengbach, så därmed var det omöjlöigt för mig att blogga förra veckan.
