Förra veckan var mitt bloggande relativt magert på grund av att jag var tvungen att bo hos en "Urlaubs-familie" här i Österrike. Min egen hostfamilj var ur stan för en vecka, och jag kunde inte bo ensam här i huset, så i stället fick jag lov att bo hos min kompis Theresa från min klass!

Från måndag till söndag var jag besatt i byn Neulengbach därifrån/dit vi varje dag for med tåg. Ough, just då jag trodde att jag slapp ifrån allt detta med tågångest då jag flyttade från Ollersbach till Sankt Pölten, men som tur hade jag alltid Theresa (och oftast även hennes lillebror Bernhard) med mig som moraliskt stöd. Vi hade så många roliga stunder då vi skattade tills vi fick magknip och det var som en en-vecka-lång-sleepover. Den veckan tog slut mycket tidigare än jag någonsin kunde tro.

På min sista kväll var vi på en Halloween fest för grannfolket, och jag var också välkommen. Där kom jag på en "inte så smart idé" (fast jag tyckte för stunden att det var mycket klokt) att byta passcoden på min telefon på grund av att alla här vet den och därmed har tillgång till min mobil. Å andra sidan kunde jag inte möjligen komma på något kreativt för stunden, så jag bad Theresa att byta min kod. Hon böt den, och då jag frågade henne vad koden som hon viskade den åt mig så dränkte allt bakgrundsmuller hennes viskande röst, och jag hade inte den minsta aningen om vad hon hade sagt. Då jag bad henne att säga den igen efter en stund, så var hon inte 100% säker mera, men sade att hon gärna skulle vilja prova. Hon stängde telefonen, satt den på igen, knäppte in en nummerkombination som min telefon informerade att var fel. Mitt hjärta föll till golvet då jag förstod att hon hade glömt koden hon hade ändrat till min telefon, och in fact har detta hänt en gång förr för mig, och då var jag tvungen att radera ALLT på min telefon för att återställa den. Jag har alla mina värdefulla anteckningar och utbytesbilder på min telefon som är för dyrbara att mista, men nu är det som är gjort gjort och det är inget vi kan göra åt saken att jag misst allt. Jag skyller dock inte Theresa för detta, hon är ännu en så så kär vän för mig och detta ändrar inte min bild av henne alls, det var bara en hel del små saker efter varann som ledde till ett fruktansvärt kaos.

Hur som helst är jag hemma nu, utan telefon dock, men detta får vi fixat så snabbt så, och för stunden ler livet. Ska försöka höra av mig oftare nu, men som sagt så hade jag ingen tillgång till dator i Neulengbach, så därmed var det omöjlöigt för mig att blogga förra veckan.