Lovade mamma som stått het om gröten att jag skulle uppdatera min blogg denna dag, så jag tänkte lätta hennes nerver och skriva lite om hur jag ha det här tusentals kilometer bortom. 

Orsaken till att jag så sällan skriver nu för tiden är helt enkelt (a) att få kontakt med internet är inte det lättaste och (b) det finns helt enkelt inget att skriva om! Min vardag börjar likna helt vems som helst skolelevs vardag med lektioner, läxor och träningar alltid här och där.

Idag skedde något så lustigt då jag gick hem från skolan, för då jag gick genom stan just under ett dussin träd kunde jag känna att jag fick något smått och kallt på näsan, och jag trodde ju naturligtvis att det bara var något skräp från träden. Till min förvånad fortsatt detta okända trilla ner på mig, så av ren reflex kollade jag uppåt. Hade inte förväntat mig att på denna stund kom den första snön ner över Sankt Pölten, och jag kunde inte annat än småle för mig själv och hur fin denna stund var. Det är alltid något speciellt i den första snön, kan inte förklara riktit vad det är. För vissa är snön en plåga och för vissa en glädje, och jag skulle säga att jag är av den andra sorten, fast jag även har mina stunder då snön helt enkelt kunde bara söka sig någon annanatans.

Usch, jag är på iPaden och alla som känner mig vet att teknik och jag är som vatten och olja. Därmed får ni nöja er med detta bildlösa inlägg, förlåt förlåt förlåt! Ber även om ursäkt för att än en gång ni utsatts för att försöka tyda mina dåliga förklaringar, men jag gör mig bästa!

Nu ska jag på en tupplur och sen får vu se vad kvällen hämtar med sig. Tschüssi!