Förlåt att jag inte bloggade igår - även om jag hade lovat det till vissa av er kära, men det blev bara så otroligt sent igår, så det enda jag ville göra var att drunkna i min säng och somna i ett ögonblick då jag kom hem.

Igår slutade min skoldag klockan 13.10 - som alltid - men istället för att rusa till mitt tåg som startar 13.34, så hängde jag i skolan/på stan ända till 15.20. Varför? Ja, jag tror att rubriken va en liten spoiler nu. Max, utbyteseleven från Sverige som går i samma skola som jag och är lika gammal som jag (vilken coincidence!) hade planderat en träff idag, men tyvärr slutade hans skoldag två timmar senare än min.

Under min tid av nervöst väntande så for jag en sväng till Spar för att döda tid, och tänkte att det är en supererbjudande att få tre croisanter för en euro, så en sådan köpte jag, och även en dricka på sidan om. Ough, låt mig berätta att att äta alla tre croisanter på en gång var en dålig idé, för efteråt var jag så proppmätt! Babblade även en god timme med Emmi via Viber (Thank God for Viber!). 

Slutligen träffades Max och jag utanför huvuddörren, så som planerat, och efter som ingen hade några förslag om vad vi skulle göra, så drog vi av till Max värdhem.

Våra familjer är faktist så olika som det bara kan bli! Då det i min familj är 4 barn + mamma och pappa, och det är på gång hela tiden, så bor han tillsammans med en man, punkt. En lite skillnad där kanske. Dessutom är jag ju lite avundsjuk över hur mycket utrymme och eget han har! Jag klagar dock inte det minsta, misstolka inte detta nu, jag har de mest underbara värdsyskonen man kan ha, och jag har inget emot att dela rum med två av dem! Det jag försöker säga att hans situtation är annorlunda och har sina för- och nackdelar.

Nåja, var var jag...vi tog tåget till hans hemstad som hette något som är för långt och kompicerat för mig att komma ihåg...Hofstetten-Grünau eller liknande, högst antagligen inte riktigt så, men något dit åt. 

Där hos honom hängde vi en god stund och gjorde inte så mycket alls. Vi mest bara var om man kan säga så. Vi minglade och så.

Tog det sista tåget hem från staden som jag inte minns namnet på (#pinsamt), och för att jag slutligen samlade modet att berätta Max om att jag aldrig varit så bekväm med tåg och bussar och så, så lovade han följa mig som moraliskt stöd. Då vi var framme i St Pölten (OBS! Klockan är kanske sju-åtta på kvällen) så hade vi drygt 1,5 timme på oss att göra vad än vi ville. Där med, för att det var hans en månads dag här i Österrike så till äran för detta köpte jag honom en Snickers "chokladkaka" så som han gillar att säga det, men DET ÄR EN CHOKOPATUKKA! En chokladkaka är ju en "kaka", liksom en födelsedagskaka eller så! Tror att jag borde tidigare eller senare försöka bli van vid alla hans svenskheter.

Där vimsade vi på St Pöltens mörka gator som var så ödsliga och stämningen var död helt enkelt. Detta störde mig dock inte det minsta, jag va ju i det bästa sälskapet. Efter ett tag tappade vi bort oss och tack vare den moderna tekniken hittade vi tillbaka till tåg stationen. Efter att hans buss for så hade jag tydligen missat mitt tåg på en tiotals sekunder, så jag ringde till Thomas att komma och hämta mig. Efter en god timme var jag hemma igen, hungrig och trött, jaa, jag tror att detta berättar ganska långt mina kvällens hemaktiviteter.

Nu har jag ingen bild från fredagen som jag skulle kunna lägga upp hit på bloggen, men aldrig skulle jag ha hört om att en selfie skulle ha skadat någon. Speciell eller grym är den ju inte, men det är det bästa jag kan offra er.